söndag 27 januari 2013

Uppfostran



Vem var det som kom på att man inte ska städa och plocka efter sina barn? Den tiden under ett år som  jag lägger ner på att be dem fint att - ta reda på dina saker och sen säga till mer bestämt för att sen gå över till på skarpen och till sist avsluta skrikande med: ta undan din disk/teckning/hörlurar/skit annars så får du spelförbud i en vecka nej förresten ett år - skulle jag hinna måla om varenda rum här hemma. Vilket slöseri med tid, de lär sig aldrig. Jag börjar tro att det kommer bli någon annan som får skörda frukten av mitt slit, deras framtida fruar (eller äkta män).
Jag tror att jag snart kommer att börja fuska, jag städar själv och slipper på så sätt bli hes och arg. Jag kan ägna mig helt och fullt åt att bli bitter istället. Eller så får jag helt enkelt byta taktik. För några år sedan så gick det ett program på tv om hur man använder hunduppfostran för att få bort oönskade beteenden hos sin man, det borde funka på tonåringar/barn. Jag kanske kan anmäla mig till en dressyrkurs och ta med ett barn (stället för hund då) om det funkar bra på det barnet så kan jag sen använda det på alla de andra och går det inte bra så har jag bara sabbat ett barn.

3 kommentarer :

  1. Jag ledsnade en dag på allt mitt skällande och gick fullkomligt galet fram med att sätta post-it lappar med resp barns namn på den saken som inte var bortplockad. Och se helt plötsligt så fixade alla barnen att skälla på varandra. Lycka är att hitta en lapp med ett syskons namn på ....att det sedan dyker upp en och annan med sitt eget, det gjorde liksom inte så mycket. Så länge man var först med att hitta den andres.
    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha ha det var roligt, jag känner verkligen igen den där triumferande glädjen över att få tillrättavisa sina syskon. Jag ska testa det där med post-it lappar, det var en bra ide! //Sanna
      ************************************************************************

      Radera
  2. När jag gick på barnuppfostringskurs berättade kursledaren att hon tröttnade på att snällt be tonåringen plocka bort disken (och ta hand om den). När inga rena tallrikar fanns kvar åt de på papptallrikar. Och när de var slut bar hon in disken i sonens säng och lade på överkastet. När tonåringen kom hem satt hon och väntade en stund innan "braket" kom. Därefter började pojken ta ansvar.

    Ta ingen disk du är rädd om - allt höll inte. Men det var helt klart värt det, menade hon.

    (Hon fick göra samma sak med nästa tonåring).

    SvaraRadera

Vad tycker du?