Hajskräcken

 Det finns en del saker som jag har varit rädd för i hela mitt liv, en av dem är hajar. Inte förrän jag var vuxen så kunde jag känna mig helt trygg i en simbassäng, nu väntar jag på att jag ska bli så gammal att jag kan simma lugnt i en sjö utan att känna mig jagad av inbillade hajar. Varje gång jag ser ett naturprogram som visar hajar så blossar skräcken upp, sen ligger den och pyr i bakhuvudet i flera dagar efteråt och skriker varning så fort jag närmar mig vatten eller ser något misstänkt i ögonvrån. Senast nu i kväll slog den till när jag stod bredvid barnens akvarium och den svarta guldfisken simmade in i ögonvråns synfält. Fisken avsökte ytvattnet efter mat och lyckades på något sätt simma hajaktigt, så där lite nonchigt i en halvcirkel mot mig. Lilla fisken som borde vara livrädd för mig lyckades skrämma upp mig i en mikrosekund. Jag tror inte att barnen märkte att deras mamma ryckte till av skräck när guldfisken simmade emot henne, det är jag tacksam för. Jag vill inte att de ska växa upp med minnesbilden, mamma blir skräckslagen för en guldfisk. Jag vill vara stark och modig i deras ögon.

Jag har faktiskt dykarcertifikat och har dykt i riktiga hajvatten. Jag har till och med befunnit mig mindre än två meter från en haj som var lika stor som mig, på tio meters djup. Skräcken går alltså att bemästra om jag behärskar mig och har ett cyklop på så att jag kan se mig omkring.
En gång inbillade jag mig att jag var förföljd av en liten revhaj som hakat på mig när jag snorklade vid ett korallrev och skulle simma ungefär tvåhundra meter tillbaka in till stranden. Efter att under flera minuters skräck ha försökt simma ifrån hajen så insåg jag att det var min egen skugga på botten som jag försökte simma ifrån. Min skugga och vår guldfisk, läskiga saker....