Jag går ett varv i ett stökigt barnrum och kommer ut klokare.

De får städa själva, jag går ett varv med dammsugaren och bär ut lite disk som jag är rädd om.

Ett broderi från skolslöjden som inte riktigt han bli klart men så fint att det alltid, alltid ska få vara kvar.

I glaset ligger två av hans tänder, de får vi inte kasta trots att tandfen betalat för dem. Snäckan har jag köpt så att han kan lyssna på havet när han vill.

 Inte blir rummet mindre stökigt här uppifrån men på något sätt ger perspektiv förändringen distans till röran och en: om jag tar mig ner härifrån utan att ha sönder något så ska jag bara göra roliga saker resten av dagen-distans, den ska man vara rädd om.

              Nu vet jag också var jag ska hitta distansen till stöket om jag tappar bort den igen.