En present

 Jag fick en present av mannen från hans resa i Berlin, en liten katt.

 Katten har ett solcellsbatteri som får den att vinka så länge det är ljust ute. Jag tycker om den men blir samtidigt lite ledsen av det där ensamma vinkandet. Hela dagen sitter katten där och vinkar men ingen vinkar tillbaka, visst kan jag gå ut och ställa mig och vinka till den men det känns inte riktigt friskt. Jag skulle bara vilja att någon som gick förbi kunde vinka lite spontant tillbaka.

En morgon när jag var hemma när barnen gick till skolan så passade jag på att få några vinkningar åt katten. Min äldsta son gick först, när jag knackade på rutan och höll upp katten så suckade han och lyfte armen i en slö gest som såg mer ut som ett lägg av mamma än en vink. Sen gick 12-åringen ut, han tittade upp på oss, skakade på huvudet och log lite för sig själv men vinkade inte. Till sist kom mina räddande änglar, 8-åringarna. Dom blev överlyckliga över katten som vinkade och dom skrattade och vinkade så länge att jag till slut fick öppna köksfönstret och schasa i väg dom till skolan.
Jag tänker ofta att det är tur att jag har dom små som fortfarande tycker att jag är fantastisk, jag vet ju nu av erfarenhet att när dom fyller 12 år så kommer dom att bli annorlunda. Man får passa på att njuta. Om några år så är det bara min man som kan tänka sig att stå där ute och vinka tillbaka, fast då kanske min 15-åring har blivit så gammal att han också kan tänka sig att vinka lite.