Nu när jag har haft håret med mig under några månader så har det blivit en del av mig. Vi sover ihop, går till jobbet tillsammans, när jag kramar mina barn är håret med och omfamnar dom, vi upplever saker tillsammans så det är klart att det blir en del av mig. Nu när det börjar lossna så känns det märkligt, för när håret ligger där för sig själv så ser det lite för levande och maskliknande ut. Nästan som att det vaknar till liv när det slipper ifrån mig och glatt slingrar sig iväg i frihet. Jag känner mig förolämpad och dessutom så avskyr jag slingrande maskar.