Ibland när man lyfter huvudet från sitt krafsande så blir man överraskad. Vår stora alm var helt plötsligt var full av tjattrande sidensvansar. Dom som satt och solade magarna i november solen och sjöng så fint för mig medan jag skyfflade grus. Nästan så att jag kände mig som askungen, men dom hjälpte inte till så det blev inte en särskilt långvarig känsla. Fina var dom i alla fall.