Skogen. Alltid lika lugn och fylld av grön livsglädje.
Den smittar så bra och absorberar all frustration. Med kaffe och smörgåsar på ryggen beger vi oss in i den.
Följ de röda markeringarna över stock...
...och sten.
Det är som att träden kittlar varandra och fnissar, slänger kottar efter oss som går förbi och knakar lite med grenarna för att skrämmas.
Länge, länge får vi gå innan vi kommer till platsen där kaffet får drickas.
Vi älskar skogen och den älskar oss.
Vägen tillbaka går genom åkerlandskap. Ibland är det vinter när jag går förbi den här ladan och ibland är det höst. Eller sommar. Och varje gång jag ser den påminns jag om hur fort tiden går. Stannar en stund och tittar på svalorna som störtdyker ifrån taket och får en liten klump i halsen för att det är så vackert just nu.
När det är för fint blir man ledsen, så dumt. :)
Och visst är vassen vacker, men jag förstår inte riktigt hur den kan växa här mitt på torra land.
Eller var det bara gräs?
Och sedan tycker jag lite synd om ladan en stund. Den ser så ensam ut trots all den fina vassen men jag kommer snart tillbaka lovar jag. Och för dig ladan går väl tiden ännu snabbare...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Vad tycker du?