Jag går längs grusgången runt huset och muttrar över allt ogräs som hela tiden poppar upp hur mycket jag än rensar men plötsligt uppfattar jag en doft och stannar till.....
Det här är mina blommor och mitt hus men jag, jag har bara ögon för gruset och ogräset. Tur att det finns en näsa som hjälper en ur missångersträsket. I hela tio sekunder är jag ett med hus, blomma och universum sedan måste jag rensa vidare. Så ser vardagen ut och semestern med för den delen. Men jag har ju ändå mina tio sekunder av pur lycka lite då och då. Bättre än ingenting.
Nästa tio sekunders lycka och ett med universum (nä det blev nog nästan en minut om jag ska vara ärlig) var när jag fick syn på de här två. Guldfot och en av de grå hade hoppat ända upp på trälådan för att provsmaka piprankan. Små, söta hål pickade dom i bladen. Kycklingar, allt de gör är bedårande, halka i stora matskålen, rulla sig i jorden precis som hönorna gör och springa fort, fort med alldeles för stora fötter och små, små vingar flaxande för att få lite extra fart. Allt det och mer därtill får en att glömma både ogräs och att midagen bränns vid på spisen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Vad tycker du?