lördag 21 maj 2016

Knotiga äppelträd med undersköna finger toppar...


Äppelblommor, mörkrosa som knopp och alldeles vita när de till slut släpper taget och snöar ner på marken.



Jag bär med mig stegen ut så att jag kan sticka in huvudet i trädkronan och verkligen vara mitt i härligheten. Här vill jag stanna tills de blommat färdigt.


  Just precis när jag har det som bäst öppnar mina man köksfönstret och ropa att middagen är klar, men jag låtsas inte höra. Jag har ju öronen fulla med äppelblommor.


Man borde varken jobba, sova eller äta nu. Det blir liksom inte vackrare än så här.
 Och vi som sagt att det där trädet får nog ryka om vi ska få plats med växthuset, hur tänkte vi egentligen? Förlåt mig mitt vackra gamla knotiga äppelträd, inte kan vi göra oss av med dig.
Du var ju faktiskt här före oss. 


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Vad tycker du?