Det växer en stor tuva med pärlhyacinter i vår kakburk och den är så tjusig att jag flyttar med mig burken runt i huset.
De är ju så förskräckligt förgängliga de där blommorna, underbara, men också sorgliga eftersom de vissnar alldeles för fort. Jag gillar inte separationer inte ens när det kommer till såna små petitesser i livet som blommor och kan minnas en del speciellt vackra buketter länge, länge med saknad i bröstet. En väldigt onödig egenskap men å andra sidan så blir jag lätt kär igen och igen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Vad tycker du?