Ett kvistdjur

På en dagsutflykt till gammal släkt utanför Ludvika idag passerade vi oändligt många loppisar, en enda stannade vi vid. Jag tycker sällan att det går att fynda på "vägloppisar" utan föredrar mina välgörenhetsloppisar hemma i stan, oftast säljer de förstnämnda bara skräp till ockerpriser. Men ibland måste man ju sträcka på benen och då kan man ju lika gärna göra det där det ändå finns en liten, liten fyndchans.... Och faktiskt så hittade jag ett litet dött djur med kvisthorn som passade mig perfekt. Jag älskar dessa sagodjur som springer runt i skogen med grenar på huvudet, nästan som att ha blommor växandes bakom öronen....(helt omöjligt är det alltså inte med fysisk fauna).
Innan vi åkte hem ifrån mina släktingar tiggde jag till mig några skott ifrån deras hav av rosenhallon, en perenn som kan sprida sig vilt över hela trädgården om den trivs. Det får den gärna göra här, jag älskar tåliga växter som inte behöver fjäsk för att överleva. Sen tycker jag att det är ett sådant fint minne med blommor som påminner en om de personer som man fått blommorna av, om några år kanske min fasters blomma står och vajar lite här och där i trädgården precis som min mormors tigerliljor, mammas buxbom och min svärfars funkia gör. En släktrabatt som tittar upp troget varje år.