En helg som börjar och slutar med illamående.

Magsjukan har nu vandrat ett helt varv i familjen, i fredags så dukade den sista stackaren under, min man. Han skrikkräktes så högt badrummet att jag först blev rädd och sen var tvungen att springa långt bort så att han inte skulle höra mig skratta. Stackarn, men jag som tagit hand om så många människor som kräkts under mitt yrkesliv har aldrig hört något liknande. Lite som att en alien försökte ta över honom och så var det ju på sätt och vis men väldigt, väldigt små ailiens...
Idag såg vi till att skaffa oss ett nytt kollektivt illamående, tårtbuffé. Våra tioåringar hade sitt försenade tio-årskalas för några kompisar och vi avslutade kalaset med att gå på café och äta tårtbuffé. Det kändes först som en briljant idé men efter en halvtimmes frossande så ångrade i alla fall jag mig lite, man måste ju inte smaka på alla tårtor. Eller jo det måste man annars kan man ju inte veta vilken som är godast. Det vet jag nu men jag vill absolut inte ha något med någon tårta att göra på väldigt lång tid.
Att djupandas på balkongen med nyskakade mattor känns mycket mer frestande och hälsosamt.