Idag fick jag mig en föreläsning av min äldsta son, snart 15 år, om vikten av att svära ofta. Ju mer man svär desto mindre laddning blir det kvar i svordomarna. - Om alla svor i varje mening så skulle svordomar snart betraktas som vanliga ord och inte fula. Man skulle rädda svordomarna från att vara negativt laddade. Jag funderade över det han sa och bad honom sen upprepa sig, ibland har jag lite svårt att hänga med i de ungas resonemang. Men jag hade fattat det rätt, han vill befria svordomarna. Det var ju fint tänkt att han vill rädda dem, fast jag önskar förstås att det var något mer ädelt han ville rädda, typ regnskogar. Men han vill i alla fall rädda något, det är positivt.
Men jag håller inte med honom jag vill ha svordomarna kvar, jag vill kunna svära när jag är sugen på det. Svära är skönt, vi ska vara rädda om svordomarna inte utarma dem. Jag ska svära mindre i fortsättningen så att mina svordomar känns riktigt fula och användbara när jag väl använder dem. Vad skulle spindelmannen göra om han inte kunde svära lite för sig själv när han snubblar, han kanske skulle bli på så dåligt humör att han skiter i att rädda världen och hur skulle det då gå?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Vad tycker du?