Frukost, mina små, mina 8-åringar delar på ett paket nudlar. Jag byter bort socker mot glutamat och undrar vilket som är värst istället för att glädjas åt att jag lätt som en plätt kan trolla fram mat åt dom. Varm mat, serverad i fint porslin i vårt alldeles egna, trygga, varma kök. Dumma mig.
Till middag får vi köttfärssås som storebror har lagat, en av dom kämpar med att få i sig tillräckligt många tuggor för att han ska få sin dessert. Några tårar trillar och han försöker förklara vad det är som är så hemskt med lök. -Jag vet mamma att smaken har åkt ut i resten av maten men det är inte den jag tycker illa om, det är ljudet. Lökljudet som kommer när man tuggar i löken det är det jag avskyr.
Det var nytt, men mat låter faktiskt också. Det är inte bara smak och konsistens, knäckerbröd och selleri låter ju gott även inne i ens eget huvud. Han petar och petar med sina små lökbitar och till slut så kommer belöningen. En mjuk nästan alldeles tyst cupcake.
Å hallego.:) Jag hatade också lök som liten. De där små blanka bitarna förstörde alltid maten! Jag petade och svalde hela och fick upp dem igen. Idag älskar jag lök både för smaken och priset (vuxenpoäng!) men då jag minns hur jag led är jag förstående och mixar alltid löken efter jag stekt den innan jag blandar med annat. Då slinker den ner obemärkt och vi vuxna får smaken och dottern som äcklas slipper konsistensen och ja, det var nog ljudet också! Så sant tolkat.
SvaraRaderaOj oj... Det kan inte vara lätt... Om du glömt bort det kan jag påminna dig om att du en gång sa: "Jag älskar människor med konstiga idéer..." Då handlade det om en kompis till mig som inte gillade dammsugare. Lökfritt hädanefter alltså...
SvaraRadera
SvaraRaderaHittade hit via bloggen Hildas Hem och blev fast en lång stund! Vilken härlig och personlig blogg du har! Hit återkommer jag gärna!
Välkommen att kika in hos mig!
Kram från Gotland!