5 km:s bullar

Igår stod jag här vid mitt köksbord och kavlade ut bulldeg till bullar som vi skulle ha med på en skidutflykt idag hela familjen. Alla sex eller nej jag menar fem utav oss, 14-åringen vägrar åka längdskidor. Men på förmiddagen så backar 12-åringen ur, -Jag orkar inte åka både längdskidor och gå till gymmet. Nej det kan man ju förstå, då blir vi fyra som åker då. Jag packar bullar och kamera så att jag kan ta kort på vår mysiga utflykt. Precis innan vi ska iväg så får ena ungen som ska med ett utbrott, till slut så ger vi upp och börjar packa in våra skidor medan han springer omkring ute i strumpor och t-shirt och vrålar. Till slut så lugnar han sig och vinkar hejdå i fönstret när vi åker iväg.
 Ett barn fick vi med oss, bättre än ingen och han kan få maximal uppmärksamhet av oss. Underbart, vi kan låtsas att vi är en lugn och harmonisk enbarnsfamilj med järnkoll på allt och bullar som räcker i en evighet. Det känns nog bra när man är van att dela uppmärksamheten med tre andra syskon. Solen strålar från en blå himmel och det är -3 grader ute, perfekt skidväder.
Efter 500 meter så börjar gnället, Noel, den sista tappra ungen som brukar älska skidåkning....Till slut så säger mannen -åk älskling, vi tar den korta rundan. Så jag skidar iväg ensam med kameran på ryggen, eller ensam är jag inte jag har ju bullarna. Fem km åker vi tillsammans, solen strålar på oss och inte ett gnäll så långt örat räcker.