Tårar i min ensamhet

I förgår kväll såg jag filmen Brokeback mountain och eftersom jag är ensam hemma så kunde jag gråta helt  ohämmat. Härligt på ett sätt, för när jag försöker hålla tillbaka flödet så får jag väldigt ont i halsen efteråt. Det slapp jag nu men istället var det nästan omöjligt att plocka ut linserna eftersom ögonen krympt ihop av all gråt och jag blev helt slut efteråt. Jag kan inte riktigt förstå att man kan bli SÅ ledsen av en film och det kan definitivt inte mina barn heller, det var skönt att dom inte var hemma så att jag slipp bli hånad. Jag borde hyra ET och se om dom stora kan låta bli att gråta för det är nog den sorgligaste filmen jag såg under min uppväxt. Om dom inte gråter så har de nog dålig kontakt med sina känslor men om dom gör det så kan jag säga, bra där ser ni att man visst kan gråta över en film. Fast jag tror nog mer på det första scenariot, mina pojkar är inte så lättrörda dom har i och för sig bra kontakt med sin ilska och sin glädje men sorgligheten  verkar ligga långt inne. Det kanske är ett gott tecken. Annars så är det här med att vara ensam hemma en hel vecka fortfarande ganska ensamt och trist.