Onsdag

Idag fast för fjorton år sedan klämde jag ut mitt första barn. Jag trodde att han var en snäll unge ända tills han blev tre år och undrade om vi inte kunde koka lillebrors huvud på spisen eller stoppa in honom i ugnen. Jag sa nej. Han tjatade, men jag var obeveklig trots hans stora bedjande ögon.
Nu är han ganska snäll för det mesta men börjar kännas mer som min retfulla storebror än min lilla unge. Kristallen fick han på dagis när han fyllde fyra eller fem år, nu hänger den vid ytterdörren som någon sorts prydnad (och skydd mot onda andar). Har man tur så passerar man just i rätt ögonblick för att få se den ännu tjusigare skuggbilden.